Det finns väggar och hinder för allt,  De jobbigaste är när man han klättrat ända upp på väggen så ser man att de står 10 till eller så ramlar man ner igen och måste börja klättra igen och de tar så lång tid att göra det. Men man får ändå aldrig sluta kämpa, som vi två ha gjort, vi ha bara lagt oss ner och väntar på att väggarna ska rivas..

ja vet inte hur många gånger ja ha tänkt tillbaka, drömt tillbaka, längtat tillbaka till dig..
när ja låg på sjukhuset så ville ja bara ha dig där. ja grina och kände mig ensam.. de är en stor del av hela mig som fattas när du inte är i närheten, och helst när ja är sjuk nu så vill ja bara ha dig kvar och nära mig,
Ja trode aldrig att ja skulle va så här hjälplös utan dig.. visst ja klarar mig, men som sagt de fattas något.. något  som har varit mitt halva liv..

Egentligen kommer ja nog aldrig förstå varför du gör så här? Du skyller allt på mig, som om de va mitt fel.. men helt ärligt är det ditt fel, och mitt fel.. för de va du som stack och blev konstig...ja va här..ja försökte iaf...men du tog inte emot.. sen va de du som försökte och då tog inte ja emot.. men sen när de började bli bättre tänkte ja..ja kanske de kommer bli bra igen.. Men de kommer det aldrig bli igen..
När ja ser dig.. ska ja Hälsa eller ska ja bara gå förbi?
Ska ja le och stanna och prata med dig?
Ska ja se hatisk ut och bara gå förbi?
Ja förstår inte någonting, som om de skulle va bra? som om vi är stålta över det? Eller är du?
om du inte vill ha mig som din vän..som din syster..de är ditt val..
synd.. synd efter allt..

tänker inte skriva något i dag..bilderna får tala för sig själva...